Hela Rebecka
Ute är naturen i förändring och jag känner med den. Också jag är mitt i en förändringsprocess.
De senaste åren har jag arbetat som sakkunnig i ungdomsfrågor på Kyrkans central för det svenska arbetet. När jag började där trodde jag att jag skulle stanna rätt så länge. Men livet ville annorlunda. Dels har jag fått inse att min kropp verkligen inte klarar av ett 8-16-jobb som till största del sker framför dator. Under mina drygt fyra år på KCSA har spänningshuvudvärk och migrän ökat hela tiden och den senaste månaden har jag varit sjukledig dubbelt fler dagar än jag jobbat, eftersom migränen och illamående gick bärsärkagång. Men förutom hälsoproblemen som knuffar mig bort från min nuvarande arbetsplats finns det sådant som drar.
Jag har gått en skådespelarutbildning och till jul blir jag också färdig life coach med specialisering på röst- och uttryckscoaching. Jag får mer och mer förfrågningar att komma som sångare och musiker till olika tillfällen, rollerbjudanden och annat som är svårt att ta emot när jag har ett "vanligt" jobb. För ett år sedan väcktes tanken på allvar: tänk om jag skulle bli egenföretagare?
Så dit är jag nu på allvar på väg. Någon gång under 2024 kommer jag att bli egenföretagare och freelancer riktigt på riktigt. Men för att det ska gå finns det en hel del förberedelser jag behöver göra och dessutom vill jag inte lämna något på hälft på KCSA. Eller ja, alltid lämnar något på hälft, men jag vill åtminstone slutföra de viktigaste sakerna jag lovat sköta. Annars får jag problem med min pliktkänsla.
Att bli företagare tycker jag är superskrämmande! Något sådant fanns aldrig på kartan för mig, men ju mer jag funderat på det, desto mer känns det rätt. Som barn och ung - och fortfarande - hade jag alltid tusen järn i elden. Jag hade musikstudier och uppträdanden, teater, konståkning och dans. Och jag älskade allt det! Av någon anledning tänkte jag att man inte kan jobba med allt det här, man måste välja en inriktning - punkt slut. Men det passar inte en rastlös själ som min! Har jag insett. Och när jag faktiskt har en hel del kunskap och erfarenheter från olika områden, varför skulle jag gömma undan något och inte ge utrymme för det?
Så nu är det dags för hela mig att få komma fram! Skrämmande, men samtidigt befriande. Och spännande!
Prästen i mig då? Ja, hon finns såklart kvar. En gång präst, alltid präst. Att jobba som präst är något av det mest meningsfulla som finns och visst kommer jag fortfarande gärna och döper, viger, jordfäster, predikar, leder konfirmander och allt det där som en präst gör. På KCSA har jag också lärt mig en hel del som jag vet att jag kommer ha nytta av i framtiden.
Några månader - har inte bestämt ett exakt datum ännu - kommer jag finnas kvar på KCSA som sakkunnig i ungdomsfrågor. Men så småningom kommer jag inte längre att jobba bara med en sak. Så småningom blir jag min egen arbetsgivare. Så småningom är jag inte längre det ena eller det andra - jag är allt det jag är.
